Hemlös med påtagliga psykiska symtom. Visst finns det mycket vi kan göra!

arrangerades den 6:e mars 2006 av Socialpsykiatriskt Forum i samarbete med Socialstyrelsen och Nationell psykiatrisamordning. 

Drygt 150 personer från hela landet deltog även om Stockholmsregionen dominerade. Klicka på rubrikerna för att ta del av referat från seminarierna och OH-bilderna.

Inledningsanförande
Olle Östman

Vilka är aktörerna, (OH-bild som pdf-fil)
Kerstin Paul

Så här ser det ut från vår horisont,
Lennart Eld, Rolf Nilsson

Vad kan psykiatrin göra, vad kan socialtjänsten göra? (OH bild som pdf-fil)
Kerstin Paul, Annika Engström


Hur arbetar de uppsökande enheterna?
Anna Mattson, Eva-Lii Mark

Fungerar tvång?
Lars Kjellin

Etiska dilemman,
Håkan Torsén

Efter föredragen följde grupparbeten och diskussioner. I fem grupper skedde gruppdiskussioner utifrån tre i förväg distribuerade berättelser.
Dessa belyste på olika sätt praktiska och etiska problem som aktualiseras i mötet med hemlösa.  Från grupperna presenterades fem frågeställningar för kommentarer i det avslutande panelsamtalet.

1. Brukarmedverkan i den uppsökande verksamheten?
2. Bör inte boendeenheterna vara skyldiga att ta tillbaka vårdtagare efter tillfällig behandlingsinsats?
3. Rätt till vård oberoende av kommuntillhörighet?
4. Varför inte tidig samverkan mellan socialtjänst och psykiatri? (så att man t ex förebygger vräkning)
5. Varför frånvaro av forskning?  Därför bristande kunskap om karriärvägen till hemlöshet förebyggande insatser försvåras,

I panelsamtalet deltog Ami Rohnitz, RSMH, Peo Sjöblom, Ing-Marie Wieselgren och Kerstin Paul.  

Det framhölls bl a att personalen inom den uppsökande verksamheten har en imponerande kompetens. Det behövs inte mera utbildning. Det som behövs är förbättringar i organisation och lagstiftning.

Egentligen vet vi och kan vi det som behöver göras men vi får inte till det. Kanske regelverket inom berörda verksamheter hindrar. Det kanske inte gör att organisera fram den flexibilitet som behövs för att lösa problemen. Incitament skulle behövas. Men det viktigaste är att ställa frågan Vad kan jag göra? Det här problemet är också mitt ansvar.

Den hemlöse har ingen identitet. Vi måste hitta personen bakom. Vi måste reflektera över våra värdegrunder.

En brukarföreträdare som själv varit hemlös framhöll att sunt förnuft saknas i vården. Hemlösheten som sådan är ingen sjukdom, det finns ingen gen för hemlöshet. De hemlösa kan inte dras över en kam.   Det är absurt att vi behöver bli hemlösa för att vi är sjuka och det är ännu absurdare att behöva bli sjuk för att vi är hemlös.  Tillgång till bostad måste lösas. ”En bostad är alltid rätt lösning för en hemlös.”  Mera brukarmedverkan i verksamheterna efterlyses.  Vi måste få komma tillbaka till vårt boende efter vårdinsatser inom psykiatrin och vi måste ha rätt till vård  och stöd oberoende av vår kommuntillhörighet. Tidigare samverkan mellan socialtjänsten och psykiatrin efterlyses.

Brist på forskning togs upp.  Hur ser karriärvägen ut för den som blir hemlös? Detta behöver man veta för att i tid vidta åtgärder för att förhindra hemlösheten.

Som jämförelse togs tsunamin upp. Där visades att vi kan – på några timmar riggades upp ett fungerande team.  Åtgärder mot problemet hemlöshet går alldeles för långsamt.