Höstens hetsiga läkardebatt

Ett spår i debatten startade redan i nr 17, 2007 med en artikel av de båda professorerna emeritus Sven Jonas Dencker och Jan Wålinder med rubriken "Hur få svensk psykiatri på fötter igen?"

De pekade på den stora nedrustning som pågått resursmässigt sett och var starkt kritiska till psykiatrireformen och likaså mot den av Anders Milton ledda psykiatrisamordningen. Man skrev bl a " Opportunistiskt och ideologiskt kallar man patienter för brukare i stället för att säga som det är - nämligen personer med en psykisk sjukdom och som till följd av detta behöver en specifik behandling. Gruppens motvilja mot att se psykisk ohälsa som en sjukdom hjälper till att fjärma psykiatrin från övriga medicinska discipliner. Psykiatrin riskerar att hamna i ett ingenmansland, där många okunniga aktörer får en tummelplats. Våra unga kolleger flyr detta slagfält".

Ungefär vid samma tidpunkt ägnade tidningen Sjukhusläkaren ett temanummer åt psykiatrin. Rubriken på omslaget "Nedrustningen av psykiatrin är en nationell katastrof" var tagen ur ett inlägg av professorn i klinisk farmakologi, Finn Bengtsson, numera också moderat riksdagsman. Rubriken på själva artikeln var annars "Psykiatrin måste rensas från ovetenskapligt flum". Ledarsidan, signerad Sjukhusläkarföreningens ordförande Marie Wedin bar rubriken "Tyckiatrin skrämmer bort läkarna från psykiatrin". Hon menade bl a att mycket läkartid ägnades "diskussionsmöten" och administrativt arbete och att icke evidensbaserade metoder användes i alltför stor omfattning. Andra artiklar i samma tidning gav många exempel på den skriande brist på psykiatrer, som råder på många håll. Ett exempel utgjorde Värmland utan en enda fast anställd psykiater inom slutenvården. Man var helt beroende av hyrläkare men satsade nu på import av utländska läkare.

Själv fick jag i följande nummer publicerat en replik till Marie Wedin, där jag bl a betonade behovet av många kompetenser inom det psykiatriska behandlingsteamet och vikten av väl fungerande samverkan inom teamet, vars möten därigenom skall ses som "navet i verksamheten". Försökte också slå ett slag för att arbetet som psykiater under sådana betingelser är intressant och givande och kan rekommenderas yngre kolleger.

I Läkartidningen återkom i början av förra året Dencker och Wålinder med ett inlägg under rubriken "Vi behöver en ny psykiatri utan okunnigas inblandning". De menade att "psykiatrin är den specialitet som skall syssla med sjukdomar som har sin grund i neurobiologiska förändringar i centrala nervsystemet, deras diagnostik och behandling." Det föranledde ett starkt kritiskt genmäle av Claes Davidson, psykiater och psykoterapeut, under rubriken "Iatrogena bidrag till psykiatrisk morbiditet". Han menade att de flesta psykiska tillstånd "från början är livsproblem, vilkas känslomässiga och kognitiva hantering fallerat, med större eller mindre psykologiska och adaptiva katastrofer som följd". Detta ledde till en hätsk replikväxling, där D och W menade att Davidson torgförde "Udda idéer bortom den kliniska verkligheten" och denne svarade under rubrik "Goddag yxskaft". Även undertecknad reagerade på vad jag hos de båda professorerna uppfattade som "en förbluffande enögdhet i synen på vad psykiatri egentligen är."

En annan framträdande debattör har varit överläkaren på KS, docent Göran Isacsson, som företrätt uppfattningar som ter sig näraliggande dem som Dencker och Wålinder stått för. Ett första inlägg bär rubriken "Psykiatri är en medicinsk specialitet - punkt!" Han betonar att "psykiatrin är baserad på medicinsk vetenskap, att vi arbetar med psykiska sjukdomar och att dessa sjukdomsprocesser äger rum i hjärnan." Han skriver också att "ideologi och ovetenskapliga behandlingsformer inte hör hemma i psykiatrin, inte heller behandling av normalpsykologiska reaktioner."

Isacsson har bemötts av ett stort antal debattörer, bl a av psykoanalytiker som Thomas Böhm och Magnus Kihlbom och av professorn i barnpsykiatri Ingemar Engström. Den senares inlägg har rubriken "Psykiatri - en specialitet om hjärnan eller om människan?" och han menar att vi behöver utveckla en psykiatri på två ben; en kunskapsbaserad och en värdebaserad.

Ett gott försök att jämka samman synpunkterna, och nyansera bilden av psykiatrin som en specialitet baserad på såväl det biologiska som det psykosociala kunskapsområdet gjordes i n:r 32-33 av en nestor inom svensk psykiatri, professor emeritus Jan-Otto Ottosson under rubriken "Dags att sluta leden - uppblossande skolstrider i medierna gagnar inte psykiatrin."

Efter detta har Göran Isacsson återkommit i debatten, vilket föranlett replik av Jan-Otto Ottosson under rubriken "Den medicinska modellen otillräcklig i psykiatrin." Han skriver där bl a "Liksom läkemedel påverkar olika psykoterapier ytterst hjärnan. Praktiskt viktigare än att uttala ett credo till denna truism är ändå att den psykologiska och sociala dimensionen av den mänskliga tillvaron riskerar att få otillräcklig uppmärksamhet i en ensidigt hjärnfokuserad psykiatri."

I skrivande stund har Läkartidningen satt punkt för debatten. Någon enighet i uppfattningarna har väl knappast uppnåtts - tyvärr - och debatten lär säkert återkomma förr eller senare.

Malmö nyåret 2009
Greger Ahnlund

Psykiater, tid sekr i Socialpsykiatriskt forum