Individuell samarbetsplan

Kunskap rörande omhändertagande vid tvångsvård – bakgrund och framtid - intervju med Eva Andreasson    

Hur omhändertagandet uppfattas vid tvångsvård i samband med psykossjukdom finns framlagt i en artikel av Eva Andreasson och Ingela Skärsäter. Studien har genomförts vid två psykosmottagningar vid en psykiatrisk klinik i södra Sverige. Studiens resultat presenteras i artikeln ”Patienter med psykossjukdom och deras uppfattningar om omhändertagandet vid tvångsvård: underlag för en handlingsplan”. Nämnd artikel har varit publicerad i en engelsk version i Journal of Psychiatric and Mental Health Nursing, 2011.

  
I det följande finns en intervju med en av författarna, Eva Andreasson. Hon är specialistsjuksköterska och case manager verksam vid NåUt-teamet, Psykiatri Sahlgrenska i Göteborg. Hon kan nås på eva.andreasson(at)vgregion.se 

Varför är studien viktig?
Det är en traumatisk upplevelse att behöva vårdas med tvång. Många patienter blir traumatiserade. Tvångsvård bidrar till att ytterligare stigmatisera patienterna.
Få enheter har idag någon skriftlig rutin för att utvärdera tvångsvården. Nya metoder för att bearbeta patienters upplevelse av tvångsvård behövs. Kunskap som belyser patienters upplevelser av tvångsvård är god, men det saknas kunskap som belyser deras uppfattningar om hur omhändertagandet vid tvångsvård ser ut, vilket var syftet med studien.

Hur kan studien bidra till att förbättra vården för de patienter som behöver tvångsvård?
En tanke med studien var att förbättra vården genom att få kunskap om hur patienter uppfattar omhändertagandet vid tvångsvård och att sprida den kunskapen. En annan tanke var att studien skulle ligga till grund för utvecklande av en individuell handlingsplan vid eventuell framtida tvångsvård. Min förhoppning är att den individuella samarbetsplanen (som den heter nu) vid tvångsvård inte bara ska öka patienternas delaktighet, utan ge patienterna möjlighet att bearbeta sina upplevelser efter att tvångsvården avslutats. Förhoppningsvis kan en sådan plan även påverka omvårdnaden vid tvångsvård i positiv riktning för de patienter som av olika anledningar inte klarar av att upprätta en sådan plan.
 
Vad är bakgrunden till att du valt att studera just området patienters uppfattningar och erfarenheter av omhändertagande i tvångsvård vid psykossjukdom?
Jag har arbetat många år inom den psykiatriska slutenvården, främst på psykosavdelningar, men även på PIVA och akutintag. Att tvingas sätta gränser och utföra tvångshandlingar mot någon annan människa är oerhört svårt, ett verkligt etiskt dilemma. Ofta upplever man som väl är retrospektivt att gränssättningen var till gagn för patienten, men ibland blir det fel, trots goda intentionerna. Det förekommer också ibland av olika anledningar, övervåld och maktmissbruk mot patienterna, vilket är svårt att vara del av utan att ha makt att påverka och skydda patienterna. För min del har det inneburit att jag burit med mig en känsla av skuld.
När jag utbildade mig till sjuksköterska var det naturligt för mig att skriva om patienters erfarenhet av tvångsvård i min C- uppsats. Det var ett sätt för mig själv att bearbeta mina erfarenheter. Jag blev mycket berörd när jag insåg hur patienter upplever att vårdas med tvång.
Under specialistutbildningen i psykiatri arbetade jag i öppenvården. Där träffade jag patienter som blivit traumatiserade efter att de tvångsvårdats. De var stigmatiserade och en del patienter berättade om att de även hade post traumatiska upplevelser från tvångsvårdstiden.
Min intention var, när jag valde temat för magisteruppsatsen, att försöka göra något åt detta. Tanken växte att eventuellt kunna utforma en individuell handlingsplan där de skulle ges möjlighet att själva formulera hur de ville att vi ska agera om de behöver vårdas med hjälp av tvång igen.

Studiens resultat och de slutsatser som dras, har något intresse visats för att ta del av dessa?
Jag har föreläst i 2 halvdagar om resultatet i min studie. Båda enheterna har varit med i Genombrottsprojektet ”Bättre vår – Mindre tvång”. Det har varit mycket lyckat, speciellt eftersom en brukarrepresentant, Anneli Jäderholm, berättade om sina erfarenheter av tvångsvård under andra halvdagen. Jag har också föreläst vid 2 tillfällen på det regionala nätverket för sjuksköterskor.

Intresset för min studie börjar sprida sig, vilket jag är mycket glad för. Tidskrifterna Psyche och Best Practice har fått min artikel och kommer eventuellt att presentera studien där. Jag har också fått förfrågningar från två av psykossektionens enheter och från en enhet på beroendekliniken. Dessutom kommer jag att prata på psykossektionens läkarmöte, vilket är bra, eftersom mycket av det som framkommer i studien berör bemötandet från läkaren.
Jag är mycket tacksam över att ni visar intresse för mitt arbete, eftersom jag är mån om att sprida resultatet så mycket som möjligt.
 
Har de konkreta förslagen i sin helhet eller till någon del omsatts i praktiken?
Vi har bildat en arbetsgrupp på kliniken som med hjälp av studien utformat en Individuell Samarbetsplan (IS-plan). Den är inte helt klar, men vi har precis börjat pröva den i liten skala för att utvärdera hur den fungerar i praktiken. Samarbetsplanen består av tre delar. Den kommer att fungera ungefär så här:
.
Del 1 fylls i av case managern och utformas som en intervju med patienten där varje fråga består av en skattningsdel (som rangordnas mellan 1-5) och en del där patienten ges möjlighet att uttrycka sina önskemål, hur han eller hon hade velat/vill bli bemött. Gå tillsammans igenom alla delområdena. Stöd patienten att öppet diskutera kring varje fråga.

Del 1 kopieras sedan. Kopian skickas antingen till VEC på vårdkedjans slutenvårdsenhet, eller om patienten hellre väljer det, tar case managern och patienten med utvärderingen till slutenvården för att diskutera den med berörd personal. Syftet är att ge patienten möjlighet att bearbeta sina upplevelser samt att ge honom/henne möjlighet att lämna sina synpunkter när han/hon är redo att diskutera en eventuell framtida tvångsvård.

I del 2 utformas den individuella samarbetsplanen. Planen utformar patienten med hjälp av sin case manager när han/hon är redo att diskutera en eventuell framtida tvångsvård. I utformandet utgår man och tar stöd av den information som kommit fram i Del 1. 
Syftet med samarbetsplanen är att öka patientens möjlighet till delaktighet under tvångsvården. Planen aktiveras om patienten behöver tvångsvård igen.
Del 3 är en utvärderingsdel som används om patienten tvångsvårdats igen och samarbetsplanen har används.

Om intresset varit lågt och/eller om inget praktiskt genomslag har uppnåtts, hur ska det i så fall förstås?
Det är för tidigt att säga hur genomslaget kommer att vara, men hittills har patienterna som prövat att fylla i IS-planen varit mycket nöjda, liksom den vårdpersonal som fått ta del av mina studieresultat.
   
Finns det några frågeområden som du fortfarande ser som obesvarade när det gäller uppfattningar och erfarenheter av omhändertagande (enligt syftet), vad skulle vara värt att gå vidare med?
Nästa naturliga steg är förstås att på ett akademiskt sätt utvärdera samarbetsplanen. Andra områden som vore värt att gå vidare med är närstående - och vårdpersonalperspektiv på samma tema.

Pia Johansson