I vardagens kampanjarbete är alla viktiga

Kampanjerna mot stigmatisering återkommer med jämna mellanrum såväl här hemma som ute i världen. Frågan man kan ställa sig är vilken effekt denna typ av kampanjer har på kort och på längre sikt. Viktigare än kampanjer är nog att vi alla delar med oss av våra erfarenheter i de möten och media som präglar vardagen.

Ett gott exempel på när detta skett är programmet Sommar i Sveriges Radio. Årets upplaga har innehållit flera inlägg som kan bidra till att ändra attityderna till människor med psykisk ohälsa. Genomslagskraften är också stor, då programmet har över en miljon lyssnare vid varje tillfälle. En av berättelserna innehöll också en positiv upplevelse av att ha blivit hjälp inom slutenvården, trots stor rädsla för att hamna där.

- Men alltihop var som småsten under en istidsklippa, berättade en av Sommar-pratarna om kontakten med vanliga läkare och medicinering med sömnmedel, lugnande - och, till slut, antidepressiv medicin; allt i syftet att hålla sig borta från den psykvård som hon var livrädd för.  -Efter tre månader gick det inte längre. Jag la över mitt liv i andras händer, sa upp mig från min kropp, och blev intagen på psyket, berättade hon vidare i sitt Sommarprogram. Det programmet, med en skildring av tiden inom slutenvårdspsykiatrin, med vägen dit och därifrån, var en berättelse, av flera, som både berörde självupplevd psykisk ohälsa och som samtidigt var berörande.

Bibi Rödöö, Sommar-programmens producent sedan 13 år tillbaka, bekräftar intrycket av det öppna berättandet i årets upplaga. Hon säger också att när kända människor ger inblickar i sina liv, då blir publikresponsen positiv. Det är också en medveten strategi från radioproducenternas sida att uppmuntra sommarpratarna till att ta fram den mänskliga sidan, plocka ner fasaderna och låta livet beskrivas så som det är; allt annat än rosenrött.

En annan av årets Sommarpratare var Ann Heberlein. Hon har under året fått stor uppmärksamhet för sin bok "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva". I boken delger Heberlein läsaren bland annat sina erfarenheter utifrån en tjugoårig relation till väntrummet på psykiatriska akutmottagningen vid S:t Lars i Lund. Hon har suttit i det väntrummet genom olika skeden i livet och samtidigt varit en skarp iakttagare som kunnat dra slutsatser av det hon ser.

Så här kategoriserar hon sin ångest:
- Min ångest tillhör inte den chica existentiella kulturångestgenren. Min ångest är verkligen inte klädsam. Den genererar inte stor poesi och passar dåligt ihop med rödvin och sociala sammanhang. Min ångest kryper på alla fyra och slår huvudet i golvet.

Ibland ifrågasätts om begreppet stigmatisering är det bästa för att beskriva effekterna av fördomar mot människor med psykiska funktionsnedsättningar. En av dem som tvivlar på begreppets träffsäkerhet är Judy Chamberlein; en av de ledande gestalterna inom den amerikanska brukarrörelsen.

Hon anser att man borde tala om fördomar och diskriminering istället, för då placeras problemet där det har sin rot. Hon är allmänt kritisk till antistigmatiseringskampanjer då sådana ofta drivs av de människor och organisationer som styr över och stödjer hela apparaten av behandling och diagnosställande.

Under hösten 2009 startas ett kampanjarbete i Sverige som drivs av den statliga myndigheten Handisam tillsammans med patient-, brukar- och anhörigorganisationerna inom psykiatriområdet. Kanske kan den satsningen göra skillnad. Men för att något verkligen ska förändras behöver rädslan monteras ned; rädslan för det man vanligen betraktar som svaghet; både egen och andras.

Pia Johansson