Myt och manipulation i psykiatridebatten

- Psykiatri är i sig ett fascinerande ämne med en stor samhällelig och existentiell relevans. Därför tror jag också att det är viktigt att dess historia blir synliggjord. Reflektioner kring det förflutna kan berika, visa på komplexitet och mångfald, både på ett personligt och ett professionellt plan, säger Anna Ohlsson. I slutet av år 2008 lade hon fram avhandlingen "Myt och manipulation: Radikal psykiatrikritik i svensk offentlig debatt 1968-1973" vid institutionen för litteratur-vetenskap och idéhistoria, Stockholms universitet. Kanske hajar någon till inför kopplingen idéhistoria och radikal psykiatrikritik? Det gjorde i alla fall David Ershammar som såg till att få en pratstund med författaren.

Anna Ohlssons intresse för avhandlingsämnet började med intresset för idéhistoria; ett ämne som liknar kinesiska askar, inuti en ask en ny ask, inuti ett ämne ett nytt ämne. - Idéhistoria handlar, om tänkandets historia, om människor och samhällen, drömmar och förhoppningar, ideal och dystopier. Bland annat. Allteftersom hon fördjupade sig i idéhistoria uppstod intresset för psykologins och psykiatrins historia.

- I dessa discipliners historia ryms föreställningar om människorna, om samhället och politiken. Allt det där lockade mig. Så hade jag sedan gammalt också ett intresse för en tidsperiod som utmärks av stora rörelser, kritik och motkritik, vilket stämmer väl in på det sena 1960-talet.

Anna Ohlsson förde samman en del av psykiatrins historia med nämnd tidsperiod och fann ett spänningsfält, ett problem att arbeta med som intresserade henne mycket.

- Vetenskap, ideologi, kunskapsproduktion, konflikt och kamp mellan olika intresseområden - alla dessa teman rymdes i psykiatrikritiken som framfördes vid åren runt 1970. Jag blev nyfiken och ville försöka förstå något om hur debatten sett ut, vilka de som deltagit var och med vilka argument.

Hur kom det sig då att du valde titeln "Myt och manipulation" för din avhandling?
- Jo, i källmaterialet fanns det en del ord och begrepp som ofta återkom. Myt var ett av dem. Manipulation ett annat. Jag tyckte att dessa ord på ett ganska bra sätt sammanfattade debattens temata. Orden ringade in något centralt för debatten, som ju i stor utsträckning handlade om psykiatri som social kontroll i form av manipulation, repression, och innehållet i ett begrepp som psykisk sjukdom . Psykisk sjukdom, vad är det - är det en myt, en etikett eller vad? Så lät det i debatten, och jag ville på ett effektivt sätt fånga konfliktområdet.

En del av kritiken vid denna tid handlade om att psykisk sjukdom var uttryck för, och en del av, samhällsproblemen som krävde politiska lösningar istället för medicinska dito. Idag kan man säga att pendeln slagit tillbaka, och det politiska blivit personligt. Psykiatri verkar ha blivit lösningen på det mesta, våldet i samhället, livskriser, utagerade barn. Hur ställer du dig till detta?

- Om det är bra eller dåligt kan jag inte uttala mig om. Men sett ur ett idéhistoriskt perspektiv har ju pendeln svängt flera gånger, när det gäller synen på psykiatrins gränser, vad den skall innehålla, hur den skall organiseras, med vilka medel den skall fungera och så vidare. Det som i nuläget kan te sig som det bästa kan komma att i framtiden placeras i en sorts psykiatriskt skräckkabinett.

Anna betonar att vi inte kan veta att så kommer att bli fallet med dagens psykiatri, men vi bör vara medvetna om att pendeln kan svänga så. Hon har även sett att psykiatri som lösning på det mesta också var ett tema i debatten som fördes på 1970-talet. - Då talade mer radikala kritiker om en expansion av psykiatrins gränser, en expansion som inte med säkerhet kunde sägas leda till något bättre.

Vad tycker du själv var den mest spännande upptäckten under forskningsarbetet?
- Jag blev förvånad över debattens komplexitet, att rösterna var så många, de interna striderna så omfattande och debattens spridning så stor. I debatten korsades vägarna mellan konstnärer, intellektuella, brukare och yrkesverksamma inom psykiatrin.

Anna tycker att den stora mångfalden var spännande att upptäcka. - Delvis talade man till varandra, delvis förbi varandra, säger hon. - Intensiteten i debatten var också intressant; mycket hann hända inom loppet av ganska få år. Det var spännande, liksom insikten att själva tonen i samhällsdebatten var en annan än i dag. För henne som författare innebar det svårigheter i fråga om framställningen. Hur skulle hon gå tillväga för att skriva levande kring de många händelserna, var en fråga hon ställdes inför, då det ibland kändes det som om hon bara staplade namn och händelser på varandra.

- En annan spännande insikt var att en del hett omdebatterade händelser gavs ett delvis nytt innehåll över tid. Saker och ting spetsades till och kunde tolkas på ganska olika sätt beroende på vilket sammanhang man rörde sig i.

Vad tror du att de som arbetar inom psykiatriområdet idag kan lära sig av debatten?
- Det känns främmande för mig att värdera den här debatten i antingen positiva eller negativa termer. Det jag tror man kan lära sig av min historiska framställning om debatten är att den visar upp ett historiskt mönster. Psykiatrin har alltid varit satt under kritik. Kritiken har sett olika ut i olika tider, men kritiken har ständigt funnits med, säger Anna Ohlsson.

Författaren arbetar inte själv inom psykiatrin, men föreställer sig att reflektioner kring historiska mönster kan ge den som arbetar inom området perspektiv på sin egen verksamhet, se att "man" ingår i en verksamhet som varit, och är, konfliktfylld. - Det är en verksamhet som inte är så enkelt och ständigt framåtskridande som man tänkte sig att den var förr, under den tidiga delen av 1900-talet. Fast å andra sidan tror jag att det är en lärdom som många redan dragit. Intresset för psykiatrins historia bland dem som arbetar inom fältet är nog ganska stort, har jag med glädje konstaterat.

Anna Ohlsson har vidare konstaterat att psykiatrins historia, generellt sett, inte är alldeles enkel att förstå, nedteckna eller förhålla sig till. Den rymmer många delar och kan tolkas utifrån flera olika perspektiv, beroende på vad det är man studerar. Själv har hon studerat debatten, eller snarare en del av en debatt. Någon borde studera praktikens förändringar vid samma tid, en annan kanske sociologins utveckling vid tiden, föreslår hon. - Kort sagt, man kan lära sig att psykiatrins historia i sig är oerhört omfattande och att den ingår i ett större sammanhang.

Responsen då, vad har du fått för respons på avhandlingen från dem som var aktiva i debatten? Känner de igen sig?
- Ja, hittills har det varit så. En del tycker att de känner igen tonen och stämningen i debatten. En del känner igen namnen på debattörer, förstås, och en del händelser kommer man ihåg. Många minns till exempel Ronald D Laing [brittisk psykiater], liksom Mentalhälsokampanjen. Dessa minnen finns också hos personer som inte var eller är aktiva inom psykiatrin, utan som fanns med i debatten utifrån andra positioner.
Intresse, engagemang och en vilja att dela med sig av erfarenheter har mött Anna i kontakten med dem som deltog i debatten vid tiden. - Det har varit till stor glädje för mig och gjort att forskandet känts mycket intressant, slutar Anna vårt samtal.