Stämplad

När ska dagen komma då människor med själslig problematik bemöts på samma sätt som människor med somatiska problem? Under mina yrkesår inom socialpsykiatri och geriatrisk vård har jag grundat min människosyn i ett socialpsykologiskt perspektiv och varit vaken för att dels identifiera, dels agera vid alla former av repressiv behandling.

Min utgångspunkt är en optimistisk tro på människans inre kraft. Denna kraft driver på för att förbättra såväl mående som tillvaro. Under några år var jag deprimerad och fortfarande stämplas jag för det. Jag arbetar som boendestödjare så ni undrar kanske, stämplad? Hur? Jo, när man stöttar människor i återhämtning och självständighet så kräver det engagemang. Mitt engagemang och människointresse gör att jag ofta får höra, "du bränner inte ut dig nu? Tänk dig för!" Mina oroliga arbetskamrater låter sig inte lugnas av att jag har bearbetat min kris, återhämtat mitt liv och fått nya både insikter och livsutsikter. Vad är meningen, undrar jag, med en på förhand pessimistisk inställning till människans utvecklingsmöjligheter. Att vara stämplad för min genomgångna och bearbetade kris är en ny upplevelse för mig. Jag tänker på och känner med alla individer som är stigmatiserade långt mer än jag. Hur skall vi kunna ge stöd om vi inte tror på individens egen förmåga till återhämtning?

Med noggrannhet granskar jag verksamheten där mitt arbete finns. Dagligen lägger jag märke till hur språket bär fram attityder, genom stämplande uttryck och situationer. För att inte tala om hur människor stämplas. Efter en insats kan kommentaren bli "Kalle var så uppåt idag. Undrar om han har slarvat med sina mediciner". Varför kan inte Kalle bara varit glad för en bra dag? Eller, "när jag var hos Nils idag så vägrade han rulla upp sina persienner, undrar om hans paranoia tilltagit, han är kanske på väg att bli dålig?" Varför kan inte bara Nils ha tyckt det varit skönt att stänga ute världen till förmån för det hemvanda och trygga?

En depressiv inställning till människans förmåga och vilja till återhämtning har aldrig varit helande för någon. Man kan ha stora problem, men det kan också finnas stora resurser. Det handlar om samarbete och ett sätt att tänka. Vi måste ställa oss frågan: - Vad är det som hjälper folk att må bättre? Och fråga brukaren: - Vad har hjälpt dig?

Allt fler människor med allvarliga psykiska problem träder fram och berättar om hur de har det och om hur de har haft det. Min tro är att det på sikt tar bort stigma. Det finns en spirande insikt om att vi som arbetar med stöd- och hjälpinsatser har något att lära oss av brukarna. Det finns många visionärer. Betydligt färre är de som både har visioner och som dagligen verkar för sin vision.

Respekt, hopp och tro på människan bör leda oss i arbetet. Eldsjälar kan driva på med en positiv grundsyn där lyhördhet och sensibilitet präglar mötet med hjälpbehövande människor.
Vi bör bevaka den funktionshindrade människans situation så att den inte blir mer handikappande än vad den redan är. Därtill bör vi verka för och arbeta så att handikappande situationer inte uppstår. Brukarna vi möter har ofta en lång historia av upplevda missförstånd, kränkningar och respektlöshet, vilket självklart påverkar utvecklingen. Låt inte pessimismen ta överhanden utan se människans strävan efter en bättre livssituation. Var tusenkonstnärer som använder fantasin och arbeta utifrån alla de möjligheter som faktiskt finns.

Ann-Charlotte Björklund
Boendestödjare