Från Beckomberga till Socialstyrelsen

Jag började som skötare på avdelning 64 på Beckomberga Sjukhus en mörk och regnig oktobermorgon 1987. Den första tiden var för min personliga del ganska ensam och tung. På kvällarna gick jag upp från barackerna på sjukhusområdet där jag bodde, till Råcksta tunnelbanestation för att äta hamburgare och ringa till mamma från telefonkiosken.

Men jag fastnade för frågor om psykisk ohälsa och tyckte att psykiatrin var ett sammanhang som ständigt bjöd på viktiga möten och stora utmaningar. Så känner jag fortfarande. Under de tio år jag jobbade i vården genomgick den stora förändringar och när jag slutade 1998 fanns Beckomberga inte längre kvar. Man kan ju säga att utvecklingen under den tiden gick i socialpsykiatrisk riktning.

Nu har det gått tio år till och utifrån mitt arbete på Socialstyrelsen kan jag fråga mig var vi är i dag. Hur har det blivit för patienterna som var på Beckomberga den där hösten för 20 år sedan? Jag menar att många tveklöst har fått det bättre. De senaste åren har kommunernas verksamhet utvecklats påtagligt. På många ställen har man ett ganska stort utbud av boende, sysselsättning och kvalificerat vardagsstöd. Allt fler kommuner utvärderar ständigt sitt arbete och är angelägna om att använda metoder som vi genom vetenskapliga studier vet ger resultat för den enskildes möjligheter att leva ett självständigt och meningsfullt liv.

Även den psykiatriska vården har i dag tillgång till helt annat behandlingsutbud än för 20 år sedan och samsynen kring metoder och arbetssätt är väsentligt större. Vi tror på återhämtning i större utsträckning och betonar vikten av att den enskilde får vara med och fatta beslut. Utbildningar och handledning bedrivs i dag ibland med brukare som lärare. Det förekom inte på Beckomberga 1987. Vi hade inte ens trott att det var möjligt om någon hade föreslagit det.

Jag tror därför att den som insjuknar i en psykossjukdom i dag går en mycket bättre framtid till mötes, än den som gjorde det 1987. På samma sätt vet jag att förutsättningarna för att den som har ett neuropsykiatriskt funktionshinder får rätt stöd genom pedagogiska metoder och medicinsk behandling, är mycket större nu än då, eftersom diagnostiken utvecklats så påtagligt. Samtidigt är det mycket kvar att göra. Ibland tänker jag att de personer som lider mest av sin psykiska sjukdom är de vi har tagit sämst hand om de senaste åren. Exempelvis kan förhållandena i den psykiatriska tvångsvården förbättras mycket. Där saknas i hög grad aktiviteter och ett brett behandlingsutbud. Vårdmiljön är ofta stökig och otrygg eftersom patienterna är för många i förhållande till antalet vårdplatser. Många vårdas mycket korta tider men det finns fortfarande de som blir kvar inom slutenvården flera år.

Socialstyrelsen kommer de närmaste åren fokusera på detta genom både kunskapsstöd och uppföljning. Ur ett socialpsykiatriskt perspektiv är det viktigt att även slutenvården innehåller insatser av psykosocial och rehabiliterande karaktär. Jag tycker också att det ibland har funnits en tendens hos både kommuner och landsting att arbeta på ett sätt så som gör att de svårast psykiskt sjuka och funktionshindrade inte får insatser i tillräcklig grad. Uttryck som "vi jobbar bara med det friska" eller "med händerna på ryggen" gynnar inte den som har behov av omfattande praktiskt stöd i sin vardagssituation.

Jag tror att vi ska se det positiva som uppnåtts de senaste åren men samtidigt mera uppmärksamma situationen för de som är beroende av massiva och samordnade insatser. Nästa år kommer Socialstyrelsen med riktlinjer för psykosociala insatser till personer med schizofreni. Jag hoppas att det kan vara ett stöd för att fortsätta utveckla det som har förbättrats och ge ytterligare kraft inom de områden där det är särskilt mycket kvar att göra.

Anders Printz