Psykosocialt stöd i vardagen, boende och boendestöd

Med glädje har jag tagit del av Socialstyrelsens vägledning om boende och boendestöd för personer med psykisk funktionsnedsättning "Det är mitt hem". Vägledningen har utarbetats av David Brunt, projektledare för boendeprogrammet tillsammans med en intern arbetsgrupp på socialstyrelsen. Detta är ett efterlängtat dokument ute i många kommuner och som jag tror kan ha stor betydelse för hur människor med psykiska funktionsnedsättningar skall få möjlighet att återhämta sig.

Det är en kortfattad och bra sammanfattning om de lagtexter som ligger till grund för kommunens olika beslut. Allt ifrån stödet till den enskilde samt kommunernas ansvar för uppsökande verksamhet och samhällsplanering för målgruppen. Den fungerar också som en metodskrift när det gäller innehållet i stödet. Vägledningen rekommenderas varmt till personer i ledande ställning såväl chefer som politiker, som har det yttersta ansvaret för stödet till personer med funktionsnedsättningar. Saknar man kunskap på området kommer man lätt in i texten och får en god överblick över vilka olika stödformer som bör finnas i en kommunal verksamhet. Den tydliggör skillnaden på boendestöd och hemtjänst.Enhetschefer och boendestödjare får en möjlighet att utveckla sina kunskaper ytterligare och får härigenom en kompetenshöjning. Även personer som tar emot boendestöd kan ha glädje av att läsa den, framför allt kanske avsnittet "Hur de boende vill att boendestödet skall ges." Många brukare kan nog känna igen sig i olika delar. Detta avsnitt tror jag att boendestödjaren tillsammans med brukaren kan läsa, för att få en bra dialog om hur just denne brukare vill ha sitt stöd.

Som en röd tråd lyser det etiska synsättet igenom i texterna vilket gör att jag känner mig intresserad av att fortsätta läsningen. Texten är lättläst och fakta varvas med olika exempel vilket ytterligare underlättar läsningen. Själv har jag läst hela rapporten med stort intresse i ett stycke. Trots att jag arbetat med ansvar för kommunala verksamheter för personer med psykiska funktionsnedsättningar i över 15 år och känner mig uppdaterad, kunde jag hitta avsnitt som var nya för mig.

Avsnittet som handlar om biståndsbedömning får ett stort utrymme, vilket är extra viktigt för det är ju här det ofta börjar. Missar man något här finns risk att detta följer med sedan i stödet. I texten står det "Därför skall man se det som ett möte mellan två experter där den sökande är expert på sin egen situation och handläggaren är expert inom sitt yrkesområde" (sid.44). Den formuleringen är så riktig. Kan man uppnå den situationen finns stora förutsättningar för att personen kan få ett väl genomtänkt biståndsbeslut, vilket underlättar för boendestödjaren och brukaren när genomförandeplanen skall upprättas.

"Mål och planering för boende och boendestöd"
Det här avsnittet ger en tydlig bild av kommunens ansvar. Personligen tror jag att detta är ett område som behöver utvecklas på många håll i landet. Här tar man upp svårigheten med en splittrad organisation när det gäller stödet till målgruppen. Om flera förvaltningar har ansvaret så försvårar det troligen planeringsprocessen, står det i texten. Det är något jag själv upplevt som ansvarig chef, när fler har ansvaret kan det ibland bli stiltje. Socialpsykiatriskt Forum ordnade för några år sedan, flera konferenser för chefer inom socialtjänsten som arbetade med ansvar för målgruppen. På dessa konferenser var detta en viktig fråga och många berättade om hur en samlad organisation underlättade arbetet. Efter dessa konferenser bildades ett socialtjänst nätverk tillsammans med SKL (Sveriges kommuner och landsting), ett nätverk som träffas regelbundet och diskuterar det kommunala uppdraget och nyheter inom området.

I texten tydliggörs också att HVB-hem (hem för vård och boende) aldrig får ersätta kommunens ansvar för särskilda boenden eller möjlighet till ordinärt boende med boendestöd. Förmodligen finns det fortfarande stora brister inom detta område i ett flertal kommuner.

Reflexioner görs över de gamla institutionerna och över faran att bygga upp nya institutioner ute i samhället. "Socialstyrelsens allmänna råd anger också att bostad med särskild service för vuxna inte bör ligga nära en annan sådan bostad eller bostäder som inte är ordinära, t.ex. korttidshem eller särskilda boendeformer för äldre" (sid 56). Hur ser det ut runt omkring i landet? Jag är nyfiken på detta. Själv har jag under mina nästan 20 år som ansvarig för insatser till personer med psykiska funktionsnedsättningar aldrig haft möjlighet att erbjuda brukarna nya bostäder. Istället har äldreomsorgens lokaler byggts om till bostäder för personer med psykiska funktionsnedsättningar. Ofta finns också äldrebostäder kvar i andra delar av byggnaden För att över huvud taget kunna erbjuda personer att bo kvar hemma i den egna kommunen har vi inom verksamheten accepterat detta. Istället har vi haft forum för att diskutera hur man kan undvika institutionsprägeln, trots lokalernas utformning och läge. Detta är en viktig fråga att alltid fundera kring, den institutionella andan kan ju skapas i mötet även i en persons egen bostad. Brukarna själva önskar sig mindre stigmatiserade miljöer. Även anhöriga vill uppleva att de besöker sina nära i deras hem, inte på en institution.

Hur kan man hitta balansen att arbeta med trygghet och struktur samtidigt som man alltid utgår ifrån varje individs behov av stöd och service? Handledning är en mycket viktig del i en boendestödjares arbetssituation. Möjligheten att kunna samtala kring bemötande tillsammans med andra bör hela tiden vara levande. "Det är viktigt att individualisera och uppmärksamma behoven hos var och en som bor där, samt att komma ihåg att den psykosociala miljön eller "klimatet" skapas av alla som vistas där, både de boende och personalen." (sid 58) Min förhoppning är att denna rapport ger bättre stöd i framtiden när kommunerna skall skapa nya boendeformer så att mer ändamålsenliga bostäder kan skapas i alla kommuner.

Det kommunala ansvaret för uppsökande verksamhet enligt SoL (socialtjänstlagen), lyfts också upp, ett område som är relativt lite utvecklat i landet. När jag arbetade som enhetschef i stadsdelsförvaltningen Gunnared fanns ett fältteam inom den socialpsykiatriska enheten, vilket var en enorm tillgång. Detta team kom tidigt i kontakt med personer med psykisk ohälsa som isolerade sig och kunde härigenom undvika vräkningar och hemlöshet samt ge information om vilket stöd som fanns i kommunen. I Mölndal prövades ett sviktboende, en nationell satsning mot hemlöshet. Ett boende med hög tillgänglighet dit brukare kunde komma när de sviktade i sin psykiska hälsa. I boendet arbetade kamratstödjare med egen erfarenhet och kunskap av psykisk ohälsa. Projektet var framgångsrikt och kunde i flera fall bidra till att vräkningar kunde undvikas. Sviktboendet arbetade i samverkan med kommunen, psykiatrin, bostadsbolagen och RSMH och var ett komplement till övriga aktörer.

Vägledningen beskriver också ACT-modellen (Assertive Community Treatment)som ger ett gott vetenskapligt stöd enligt de nya nationella riktlinjerna för psykosociala insatser vid schizofreni och schizofreniliknande tillstånd. Teamet arbetar i nära samverkan mellan landsting och kommun. Samverkan är en förutsättning för att stödet skall kunna fungera.
ACT är ännu inte prövad i någon större utsträckning i Sverige.
En annan modell som jag själv har goda erfarenheter av är vård- och stödsamordnare med resursgrupp. I fyra kommuner runt omkring Göteborg har vi infört denna modell tillsammans med den psykiatriska vården. Varje brukare i behov av omfattande stöd erbjuds att få en vård- och stödsamordnare både ifrån kommunen och ifrån landstinget. Det underlättar samarbetet mellan myndigheterna och gör det både enklare och mer intressant att arbeta som boendestödjare. Det viktigast med detta arbetssätt är att brukaren själv blir delaktig i sin rehabilitering på ett säkrare sätt och får därmed förmodligen lättare att återhämta sig. Flera brukare har uttryckt detta.

Boendestödjarens kompetens och uppdrag.
En annan viktig aspekt som tas upp i vägledningen är boendestödspersonalens utbildningsnivå. En blandning av olika yrkesgrupper är förmodligen det mest optimala för att brukarna skall kunna få det stöd de behöver för sin återhämtning. När jag började mitt arbete i kommunen fick jag ta över ett boendestödsteam där alla i personalgruppen kom ifrån hemtjänsten. De var duktiga på omvårdnad, men de gav inte brukarna eget utrymme att växa och ta ansvar. Många handlingar var omedvetna och de ville så väl. Efterhand blandade vi upp personalgruppen även med socionomer, arbetsterapeuter och socialpedagoger. Vi såg en tydlig förändring för brukarna och även arbetslaget utvecklades mycket. Personligen tror jag att det krävs en hög kompetens, kombinerat med ett stort engagemang för att kunna ge ett bra vardagsstöd, inte minst med tanke på nya målgrupper. De nya bestämmelserna i lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT) och lagen om rättspsykiatrisk vård (LRV), ((prop. 2007/08:70)): öppen psykiatrisk tvångsvård och öppen rättspsykiatrisk tvångsvård ställer höga krav på personal som arbetar med denna nya vårdform.

När boendestöd infördes så var den vanligaste brukargruppen personer med psykosproblematik. Detta har förändrats och nu finns även personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, personer med självskadeproblematik samt många äldre personer med psykiska funktionsnedsättningar. De olika diagnosgrupperna kan ha olika behov där personalgrupper behöver specialisera sig och man kan arbeta med olika team där det är möjligt. Mölndal där jag senast hade min anställning, var en lagom stor stad för att kunna ha alla dessa olika team. Vi byggde upp nya team för personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, personer med självskadeproblematik samt även för äldre personer. De övriga teamen mötte personer med psykosproblematik, samt personer med olika affektiva sjukdomar. I vägledningstexten poängteras, vilket är mycket viktigt, att några generella lösningar inte finns eftersom stödet hela tiden måste vara individuellt anpassat.

Vägledningen tar också upp viktiga frågor om fysisk ohälsa och hur personal kan stödja personer till förbättrad fysisk hälsa. Ansvaret för hälso- och sjukvård i olika boendeformer förtydligas i ett kapitel. Även hjälpmedel till målgruppen tas upp som ett avsnitt och det ges exempel på olika hjälpmedel som kan underlätta i vardagen och skapa en större självständighet för individen. I dessa sista kapitel finns mycket intressant läsning och goda exempel, men där poängteras också vikten av att ha dialog med brukaren och inte tänka åt honom/henne.

Det finns så mycket mer att läsa i detta vägledningsdokument och jag rekommenderar det varmt. Varför inte anordna en studiecirkel i kommunen med politiker, chefer, biståndshandläggare och boendestödjare och brukarrepresentanter? Det skulle kunna ge en spännande utveckling av boendesituationen för personer med psykiska funktionsnedsättningar och fler brukare skulle kunna få möjlighet till återhämtning.

Beatrice Toll