Elisabeth_Ydén_2006

Om våndor och lite till - en personlig betraktelse.
av Elisabet Ydén

Jag är ny medlem i Socialpsykiatriskt forum.
I mars blev jag också invald som suppleant i styrelsen.
Kändes roligt och hedervärt.
Lite pirrigt och utmanande också.
Har jag verkligen något att tillföra?
Har jag kunskap tillräckligt?
Har jag erfarenhet som kan räknas? 

Jag arbetar som kurator på en psykiatrisk mottagning i Göteborg. Jag möter människor som har erfarenhet av psykoser, patienter och anhöriga.
Tillsammans med läkare, psykolog, sjukgymnast, arbetsterapeut, sjuksköterska och skötare är min uppgift att, i det gemensamma behandlingsarbetet, försöka uppmärksamma den sociala situationen - med allt var därtill hör: ekonomi, boende, myndighetskontakter, sysselsättning, arbetsrehabilitering, kontakt med både ett personligt och så kallat professionellt nätverk. 

Ge stöd och hjälp i sådan omfattning som gagnar den enskilde. Också genom samtal.

Lika väl som att agera för någon när allting känns rörigt och övermäktigt, kan det handla om att låta bli.
Att istället förmedla tillräcklig information och uppmuntran så att människan jag möter kan lösa situationen själv, helt eller delvis, och därmed känna att man har kvar makten över sitt liv.
Att vägleda, helt enkelt, och att också följas åt en bit på vägen - att skapa en bärande relation med målsättning att vi skall skiljas åt - säga adjö och lycka till när den nödvändiga återhämtningen har fått ta sin tid. 

Och det är just detta, att låta saker och ting få ta sin tid, som är den svåra konsten - som jag tänkte skriva om. 

Från början, när jag fick uppdraget att skriva den här krönikan, hade jag ambitionen att skriva, som jag trodde, något klokt om fördomar, om utanförskap, om känslan av att inte vara förstådd och hamna “mellan stolarna” i kontakten med olika myndigheter. 

Kanske också fundera lite kring orden, eller begreppen, kunskap och erfarenhet.
Vad är vad? Vad är “rätt” eller tillräcklig kunskap och erfarenhet?

Redan i maj visste jag att mitt skriveri skulle vara klart till augusti. Jag kände en tillförsikt och glädje i att först helt enkelt bara fundera kring allt detta.
Sitta på spårvagnen och låta tankar och idéer genomströmma huvudet.
Jag sneglade lite på litteratur och artiklar, och hade ambitionen att “läsa på”. 

Jag brinner för de här frågorna, och det är naturligtvis skälet till att jag tycker det är angeläget att vara medlem i föreningen, men också då jag så många gånger blir frustrerad i mitt arbete där jag tycker mig möta just okunskap, intolerans och bristande vilja till samarbete, vilket slår tillbaka på den människa vars intressen jag är satt att “bevaka” och tillvarata. 

Men, när jag nu skulle skriva om allt detta.
Hur ska jag börja?
Skall jag koncentrera mig på en frågeställning?
Fördjupa mig i den och inte “gapa över för mycket”.
Ska jag kanske kommentera någon artikel kring psykiatri?
Beskriva vad jag tror är verksamt för att bidra till återhämtning?

Veckorna har gått.
Månaden maj gick över i juni, och jag bar fortfarande på en förtröstan om att jag skulle komma på hur och om vad jag skulle skriva.
Men det började bli lite oroligt.
Jag bestämde mig för att lita till att skrivlusten och förmågan skulle rinna till lagom till semestern, första veckan i juli.
Då skulle jag, utan att låta mig störas, kunna ta tid i anspråk för att skriva något vettigt. 

Trodde jag.

Nu är jag inne på sista semesterveckan. Skall börja arbeta igen om två dagar. Det som från början kändes inspirerande och roligt har i förlängningen blivit kravfyllt och stressigt!!
Varje dag har jag ondgjort mig över att jag ägnat mig åt annat än detta skrivande.
Att jag bara skjutit upp mitt åtagande.
Jag har börjat grubbla över att jag har nog inget att komma med.
Vem vill läsa det jag skriver? 

Prestationsångesten har tagit mig i besittning!
Tron att det jag tänkt skriva inte skulle vara något att ha, har slagit rot!
Självkänslan har naggats i kanten.
Och så har jag försökt ta intellektet till hjälp.
Försökt tala förstånd med mig själv.
Säga att jag måste tillåta mig att ha semester. 

Att slappna av.
Bara ”slappa”.
Lyssna på kroppen.
Ta det lugnt.
Lita till att jag skall kunna “ta mig i kragen”, “lyfta mig själv i håret”.
Klara av.
Prestera.
Vara duktig.
Göra det som förväntas av mig.
Inte krångla till det. 

Nu har det tidigare brinnande intresset blivit en försiktig liten låga som jag flåsande måste hålla vid liv. 

Och så slår det mig!

Kan det vara så här våra patienter känner det?
Att “prestera”.
Bli “bra”.
Passa in i det “normala”.
“Stå till svars” inför läkare och behandlare, försäkringskassa och omgivning?
Få erfara att tiden går, utan att egentligen kunna påverka sin situation.
Vara utelämnad.
Känna osäkerhet kring vem man är och hur man skall kunna använda sin personlighet, erfarenhet och kunskap. 

Bli tillvaratagen som den man är.
Få behålla sitt värde som människa och känna att man är betydelsefull, inte bara till för andra, utan också ha en rätt att få ta del i, ta del av, medverka, samverka.
Bli respekterad och sedd som den man är, inte borde vara.

Nu tänker du nog - bäste läsare, att det här börjar bli lite klibbigt!

Vilka honnörsord!
Det låter ju vackert, men hur lätt är det att förverkliga då? 

Vi lever i en tid där psykiska ohälsa diskuteras och debatteras.
Bokhandelns hyllor om att lära känna sig själv svämmar över.
Tidningar innehåller artiklar och intervjuer kring “liv och hälsa”.
Kunskap om hur vi påverkas av stress är känd, men där så lite hänt i samhället för att undanröja de verkliga orsakerna.  Ofta läggs bristen hos den enskilda människan, eller hennes omedelbara omgivning, de närstående.
Utbrändhet har fått byta namn till utmattningsdepression.
Utbrändheten skulle istället kunna användas i betydelsen av att ha måst leva i en utbrännande situation eller organisation.
 
Och det är väl det som är vårt viktiga och svåra arbete, att tillsammans åstadkomma en situation där, helt “enkelt”, livet har sin gång.
Där ribban för vad och hur vi skall prestera får läggas av oss själva och inte av ett samhälle eller ett klimat som förmedlar ett budskap om att duga utifrån hur man ser ut, hur mycket man tjänar, vilken position eller arbete man har.

Att duga som man är.
Att få vara sig själv.
Få använda den kunskap och erfarenhet man har.
Att inte låta andra sätta upp mål, utan få bestämma själv när och om man vill att ribban skall höjas.

Det kanske är så, trots allt, att lågan, för de här frågorna, skall brinna lite försiktigt.
Det är väl det jag och andra mår bäst av.
Men tillsammans kan många små brinnande lågor lysa kraftfullt!
Du är välkommen som medlem i Socialpsykiatriskt Forum!