Försvinnande satsning på psykiatri

I kölvattnet efter Nationell psykiatrisamordnings förslag i huvudbetänkandet Ambition och ansvar, SOU 2006:100 såg vi med ens möjligheter att den borgerliga regering som tillträdde efter valet hösten 2006 skulle göra en kraftsamling på psykiatrin. Förhoppningen var att det skulle kunna bli fråga om en satsning på en och en kvarts miljard per år under perioden 2009-2015 så som Psykiatrisamordningen föreslog. I så fall skulle det psykiatriska området få en sammanlagd förstärkning på drygt åtta och en halv miljard till och med år 2015.

Regeringen har sedan den tillträdde i oktober 2006 lagt flera propositioner som rör det psykiatriska området. Under åren 2007 och 2008 har riksdagen efter förslag från regeringen avsatt 1 miljard kronor till särskilda satsningar inom psykiatriområdet och för innevarande år är 900 miljoner avsatta. Utöver detta aviserar regeringen att den under perioden 2010 till 2011 kommer föreslå riksdagen att besluta om ytterligare närmare två miljarder för åtgärder som ska kunna åstadkomma förbättringar för personer med psykisk sjukdom och psykisk funktionsnedsättning. Totalt uppgår denna aviserade satsning, om den genomförs, således till knappt fyra miljarder vilket är långt ifrån de åtta och en halv miljard som Psykiatrisamordningen ansåg behövdes för att ersätta tidigare försummelser och uteblivna satsningar.

Utöver detta vill jag också ta upp den nya vårdformen, öppen psykiatrisk tvångsvård. Jag, som har en mångårig bakgrund i brukarrörelsen, menar att denna vårdform saknar evidens och inte kommer att förbättra livsvillkoren för personer med psykiska funktionsnedsättningar. Användandet av tvång i öppenvården kommer enligt min mening i stället att verka kontraproduktivt för de personer som utsätts för den.

Jag är tacksam för att regeringen gör ekonomiska satsningar på psykiatrin men menar att det mesta är ogenomtänkt och mest kan liknas vid ett spridande av pengar utan en ordentlig analys av var de kommer att göra bäst nytta.

Det som dock oroar mig mest är vad som händer nu när vi står mitt i den djupaste finansiella krisen sedan 1930-talet. Det tycks vila en förbannelse över de satsningar som görs på det psykiatriska vårdområdet. År 1994 när den dåvarande borgerliga regeringen fattade beslut om en stor psykiatrisatsning var det som en följd av 1989 års parlamentariska Psykiatriutredning. En proposition ledde till den så kallade Psykiatrireformen där riksdagen anslog drygt en miljard i smörjmedel för att genomföra en del av förslagen i Psykiatriutredningen. Smörjmedlet försvann i det svarta ekonomiska hål som uppstod i kommuners och landstings ekonomi i kölvattnet av den lågkonjunktur vi då drabbades av med en reporänta på över 500 procent.

Så är vi där igen. Kommuner och landsting genomför hårda budgetgranskningar och återigen riskerar psykiatrin att bli en konjukturregulator vars behov drunknar i kören av alla andra starka röster som hörs och som slåss för att värna välfärd på olika områden.
Vi som lever med psykiska funktionsnedsättningar har inga starka röster och har inte så många tillskyndare som slåss för vår rätt till värdiga livsvillkor.

Så min fråga är hur länge ska vi behöva vänta på att få satsningar som behövs och som är genomtänkta och samordnade? Vilken regering vill satsa på att utöka antalet vårdplatser för krisomhändertagande? Detta kan vara vårdplatser som inte nödvändigtvis behöver finnas inom psykiatrin utan mycket väl kan finnas i en kommun där man snabbt och effektivt kan få ett 24-timmars omhändertagande utan att lagen om psykiatrisk tvångsvård tas till.

För oss som lever med psykiska funktionsnedsättningar verkar det som om samhället ständigt befinner sig i en lågkonjunktur. Därför kommer vi förmodligen aldrig att komma ikapp den välfärdsutveckling som kommer andra medborgare till del.

Hans Bergström