Anhörig - vardagshändelse - tankar

Är på väg med tåg till Stockholm för ett möte men ska först träffa en kvinna på centralen, som är med i samma förbund, som jag för att ge henne lite svamp från Värmland. Vi möts och jag frågar; Hur mår du? Är allt bra? Och möter då tårar, ett ansikte, som visar sorg och förtvivlan! Mitt i morgonrusningen! Ett rop på hjälp och förståelse.

Vad gör man? Kramar, lyssnar, torkar tårar, stannar upp. Nu är det bara hon och jag. Försöka ta in allt hon säger, förstå orden: Dottern - Återfall - Tvång - Suicidbenägen, vill, orkar inte längre. Flyttat hem från eget boende i Småland.

Hon är också ensamstående mor till denna vuxna dotter. Ensam att ta ansvar, ensam med sin sorg och maktlöshet, ensam med all oro för dotterns framtid. 20 minuter var den tid jag kunde ge en kär medmänniska just då. Ibland kan det räcka som en start och hjälp för stunden.

Men detta möte påverkar även mig. Min och familjens historia och vår resa kommer upp till ytan. Negativa och positiva minnen. Från förtvivlan till hopp. Dåliga och bra bemötanden. Attityder som satt spår. Alla olika faser och skeenden när någon insjuknar. Men även glädjen att man har människor i sin förening och närhet som verkligen förstår alla olika känslor utan att man behöver förklara. Att all information och utbildning är viktig för anhöriga/närstående för att förstå och för att kunna hantera den egna situationen och att ha ett eget liv.

Hur ska man som anhörig/närstående orka med denna extra belastning i livet? Kan ett hastigt möte mitt i morgonrusningen ha någon betydelse? Ja, jag tror och hoppas det. Så ta alla tillfällen att se, höra, trösta och stödja en medmänniska. Ett kort möte i rusningstid kan tillföra det lilla extra som gör att en annan människa orkar ett tag till.

Den europeiska organisationen EUFAMI har gjort en schematisk bild, som tydligt visar hur situationen för anhöriga/närstående ofta ser ut. Bilden visar följande: Vanligen är föräldrarna i åldern 40-60 år när en tonåring/ung vuxen i familjen insjuknar. Det är alltså en tid i livet då stress och belastning redan är hög i och med kombinationen av de krav yrkeslivet ställer och de insatser som familjelivet kräver. Därtill läggs att bevaka så att den som insjuknat får nödvändig hjälp samtidigt som familjen också kan bestå av flera barn som även de ska ha sitt. Till detta kommer med tiden en stödjande roll först till de egna föräldrarna som pensioneras och som sedan åldras och behöver mer stöd och omsorg. Samtidigt finns behovet av att se till så det vuxna barnet får fortsatta insatser. Länk till schematisk bild över familjesituation från EUFAMI (på engelska)