Ulrika Lundblad 2013

 

                                                                                                                                                                            Våren 2013

Tankar kring nya Psykiatrins hus i Uppsala

Ulrika Lundblad, personligt ombud och ledamot av styrelsen för Socialpsykiatriskt Forum

Framtidens psykiatri har kommit till Uppsala i form av ett nytt sjukhus och om invigningen kunde man läsa i UNT (Uppsala Nya Tidning): ”Flera talare tog upp just ljuset i byggnaden och kopplade det till att vi måste bort från en syn på psykisk ohälsa som något som ska döljas från omvärlden.”  Men frågan är om patienter vill synas för omvärlden? Hur är det att vara patient i ett glashus?

Härom veckan var det invigning av Psykiatrins hus i Uppsala och inbjudna gäster med socialförsäkringsministern i spetsen. Huset har i folkmun redan liknats vid en Finlandsfärja som strandat intill Uppsalaåsen nedom slottet med Akademiska sjukhusets äldsta byggnad som närmsta granne. Huset, som ska inhysa all öppenvård för vuxna i Knivsta och Uppsala samt slutenvård för hela länet, har varit omdiskuterat redan sedan första spadtaget som brukarföreningarna grävde. Vid invigningen var de åter på plats och knöt symboliska band men en förening saknades. RSMH har tagit avstånd från bygget redan under planeringsstadiet då de anser att psykiatrin nu går åt fel håll och jag är böjd att hålla med.

I Uppsala har de allmänpsykiatriska mottagningarna de senaste åren legat centralt i staden och de tre psykosmottagningarna har funnits i olika stadsdelar insprängda i bostadsområden. De senare skulle bli kvar där de låg var tanken när jag först hörde talas om huset men så byggdes det och då måste det ju fyllas.

Jag var på visning tillsammans med länets personliga ombud och personal och besökare från Uppsalas träffpunkter. Det var dagen efter invigningen och vi utgjorde ett uppsamlingsheat efter att huset redan visats för internationella gäster, press och andra inbjudna.  Allt var ännu inte färdigställt, på slutenvården fanns ännu inga sängar och atriumgården var tom och ödslig när vi påbörjade vår rundvandring men redan en timme senare fanns där bord och bänkar som monterades direkt ur paketen.

Hur tänkte man egentligen när man byggde detta nya sjukhus? Vad var syftet?

Psykiatrin i Uppsala har länge behövt nya lokaler, framför allt slutenvården som hållit till på det gamla Ulleråkerområdet i slitna lokaler och med få enkelrum. Placeringen på Akademiska sjukhusets kärnområde skulle avdramatisera psykisk sjukdom och ge bättre förutsättningar till bra vård för patienter med både kropp och knopp. Och när man ändå skulle bygga nytt så kunde man ju få samordningsvinster om öppenvården också fick flytta in. Dessutom skulle man bli mer attraktiv som arbetsplats med nya fina lokaler, integrera forskning och undervisning, och locka många nya läkare. Psykiatridivisionen har en ambition att vara norra Europas bästa psykiatri. Man utlyste en arkitekttävling och utifrån det vinnande förslaget byggdes ett provhus dit både personal och brukare bjudits in för att komma med synpunkter.

En del ändringar gjordes redan tidigt och en del när huset var nästan inflyttningsklart. Huset är ett stort glaskomplex med fönster från golv till tak, överallt! Där finns ett stort atrium i mitten med vårdavdelningar och mottagningar runtom den öppna gården i fyra våningsplan.  Över gården löper också broar med glasräcken. Dessa glasräcken har höjts och skarvats på och en del anser fortfarande att det är alldeles för lätt att hoppa och dra sig upp över kanten om man vill ta sitt liv. Idag är räckena rejält höga och jag tror nog att ett större bekymmer är just själva glaset, att se igenom och att synas.

De nya slutenvårdsplatserna utgörs nu helt av enkelrum men med plats för två sängar, och man får hoppas att dubbelbeläggningar sker utifrån patienternas behov av att inte vilja vara ensamma (det kan vara tryggt att höra en annans andetag i sängen intill) och inte för att vårdplatserna annars inte räcker. Alla patientrum har inglasade balkonger, också med glas från golv till tak och där har en konstnärlig utsmyckning nedtill på glaset tillkommit för att skapa mindre insyn och en form av visuellt balkongräcke. Men insyn är det. Går man utanför huset, som då delvis ligger mot åsen, kan man se direkt in på balkongerna och även om det ska finnas en insynsskyddande film på fönstren så undrar jag hur effektiv den är om det är tänt i rummet. Jag misstänker att det går att se konturer av den som rör sig därinnanför. Förmodligen kommer de inbyggda persiennerna att användas flitigt. All denna insyn, och känsla av insyn har många uttryckt stor oro för. ”Hur ska jag kunna bli inlagd där? Jag måste göra allt jag kan för att hålla mig därifrån.”

Personal slutar

Och varför väljer personal att inte flytta med? Då handlar det främst om öppenvårdens personal som inte verkar överförtjusta över att behöva sitta i trånga, mörka kontorslandskap och bära sjukhusuniform. Kanske var det just lusten att få jobba närmre patienter, att kunna vara personlig och att jobba ute i samhället som styrt deras yrkesval till öppenvården en gång i tiden. Många har uttryckt att de är obekväma att ha sjukhusuniform vilket är ett krav inom Akademiskas sjukhusområde på grund av smittorisker. Kontorslandskapet lockar inte heller, patienterna tas emot i besöksrum som ligger mellan personalkorridoren och väntrummet. Opersonligt, avskalat och kan väl fungera vid läkarsamtal en gång i halvåret men hur blir det vid mer regelbundna samtalskontakter? Vad händer med det terapeutiska mötet? Främjas återhämtning eller inte?

Närheten mellan öppen- och slutenvården ska främja samarbetet personal emellan och det tycker jag verkar toppen, kanske medför det att den patient som ligger inne kan få besök av sin öppenvårdskontakt, kanske har man redan en inbokad besökstid till sin öppenvårdsläkare med sig redan vid utskrivning? Kanske blir det äntligen ordning på dessa små enkla självklarheter som brustit under så lång tid? Men förstås, detta fysiskt nära samarbete gäller ju bara sluten- och öppenvård för patienter från Knivsta och Uppsala. Hur det blir för resten av länets kommuner; Enköping, Håbo, Heby, Älvkarleby, Skutskär och Östhammar återstår att se? I värsta fall blir samarbetet med dem ännu sämre. För de man inte ser, finns inte.

Konst och brukare

Ett nytt offentligt bygge ska ju förstås förses med konstnärlig utsmyckning och det finns många verksamheter runtom i länet som uppmuntrar till konstnärligt skapande och det finns en del riktigt duktiga konstnärer som också är brukare av psykiatrisk vård och det hade ju varit roligt och på sin plats om dessa uppmärksammats.  Även om det finns regler för uppköp av offentlig konst för att gynna mer etablerade konstnärer borde det ju kunna finnas utrymme för att göra mer personliga och lokala val till inspiration för andra patienter, hjälpa till att sudda ut gränser mellan friskt och sjukt, och stärka känslan av tillhörighet i huset. För vem tänkte man på när huset utformades och byggdes? Tänkte man på patienterna i första hand? Tänkte man på personalen? Eller ville man bara ha ett modernt nytt landmärke att visa upp med stolthet?

Bland de skulpturer som valts ut att smycka atriet är jag mest förundrad över den kala trädstam som sträcker sig flera våningar upp. Något mer övergivet hopplöst kunde de knappast valt. Den reser sig apokalyptiskt som en solitär mitt i ett öde hav. Men kanske säger det mer om den sinnesstämning jag upplevde när jag funderade över hur psykiatrin hamnade här. En gång i tiden jobbade jag på både Beckomberga och Långbro sjukhus, då var nytänket sektorisering och en patientnära psykiatri ute i samhället och nu samlar vi allt igen under samma tak. Bra eller dåligt? Det är den verklighet jag som personligt ombud, alla brukare av psykiatrisk vård och personal måste förhålla oss till. För trots mina kritiska tankar måste jag ändå få vara försiktigt optimistisk och tro på att vården kommer att vara bra och att allt det nya kan leda till en ännu bättre vård.

Och visst är läget annorlunda nu än när Långbro och de andra stora mentalsjukhusen uppfördes som isolerade samhällen, nästan självförsörjande isolerade världar. Då är det väl ändå bättre med ett nytt fräscht hus även om det hos vissa inger en känsla av köpcentrum med rulltrappa från entrén upp mot det publika planet i atriet där både restaurang och bibliotek ska finnas. Och denna gång har det ju funnits ett visst brukarinflytande under hela processen men frågan är ju i vilket/vilka skeden man egentligen beaktat brukarnas synpunkter. Vilken tyngd har dessa haft?

Brukarföreningarna har tilldelats ett eget rum och det låter ju bra ända tills man ser rummet och dess placering. Nästan på undantag, i ett skrymsle intill hissen vid entrén med märklig rombisk form ligger brukarföreningarnas rum, osedvanligt mörkt i detta annars så av dagsljus fyllda hus. Och jag hoppas verkligen att det finns en god tanke med placeringen, att brukarföreningarna är det första man kommer i kontakt med kan ju ge hopp och trygghet, en känsla av att ”vi tas på allvar”. Och att det inte råkar vara så att rummet bara blev över och därför skulle passa. Den svårmöblerade formen är förvisso obegriplig, och läget på den publika delen vid biblioteket skulle nog vara mycket bättre som en samlingsplats och för att kunna nå ut med information. I rummet invid hissen kunde istället en vägvisarservice husera. Att hitta rätt i huset är visst inte lätt särskilt som skyltningen ännu inte är på plats ordentligt och för att komma till mottagningar och avdelningar måste man passera stora öppna ytor. Det är som gjort för fobiträning, om man nu lyckas ta sig så långt innan ångesten blir för övermäktig.

P.S. För mig som normalfrisk är huset egentligen rätt OK. Jag ska inte jobba där och jag hoppas få må så bra att jag inte behöver bli patient där. Jag gillar ny arkitektur. Det nya fräscha och ljusa ger mig en känsla av campus och kanske är det därför som jag, med flera års studier i geovetenskap i bagaget, inte kan undslippa mig en sista kommentar.

Vid entrén står en rosa plaststen stor som ett flyttblock som sägs symbolisera mineralet petalit. Det var i mineralet petalit man fann grundämnet Litium och så vitt jag förstår är själva mineralet vitt eller färglöst men det upptäcktes i bergarten pegmatit på Utö år 1800 och pegmatiten är rosa.  Alltså, stenblocket vid entrén är en pegmatit med mineralet petalit vilket innehåller grundämnet Litium D.S.